Det är fredag och det här har jag lyssnat lite i smyg på nu i några veckor – låten vi alla först kommer älska, men gradvis tröttna på och sedan nästan hata. Detta speciellt efter att alla studentflak på Stockholms gator kommer Dansa Pausa till den. Och vi ids inte ens tänka på slutet av sommaren när vi vill förtränga att vi någonsin tyckte detta var härligt…

Men, vi får njuta av det så länge det varar! Ät glass i solen och låt afron ta tag i kroppen!

På några dagar svepte jag alla avsnitt av SVTs serie Äkta människor. I dag, om en timme, kommer det sista av tio. I serien får vi följa en värld mycket lik den vi lever i nu, med skillnaden att den världen befolkas av även hubotar – robotar som, i stigande grad ju nyare modell det handlar om, ser ut och beter sig som människor. För att vara en svensk produktion förvånar serien positivt, och även om även om mina ögon smalnar inför en del detaljer så är serien både samhällskritisk och intellektuellt kittlande: Vad är en människa? Vad är en maskin? Vad är fri vilja? Har vi en fri vilja? Kan en maskin ha en fri vilja? Är vi maskiner?

I ett avsnitt av Filosofiska rummet i P1 diskuterar de just dessa frågor. På något sätt är vi ju alltid fångar av vår samtid, av de strukturer vi omges av och lever i, och således är ju även vår fria vilja begränsad. Hur inprogrammerade är våra handlingar? Vad är det för skillnad mellan oss människor och maskiner?

Jag har gått omkring med alla dessa frågor nästan dagligen nu, och till och med börjat drömma om hubotar. Ändå känner jag en enorm intellektuell frustration när jag försöker ta mig an ämnet, och förmår inte i dagens läge mer än att slänga fram dessa frågor. Vi får fortsätta en annan gång, helt enkelt.

Mitt hjärta värker. I fredags ringde jag en vän i Tanzania och vi pratade, skrattade och retades i trettio underbara minuter. Han berättade om hur ha haft det de senaste veckorna, hur arbetsdagen gått, hur det precis som varje fredag just då spelades fotboll på planet där intill, hur varmt det är, hur livet är. Och när man lägger på är Dar es Salaam precis lika långt borta som det var trettio minuter tidigare. Det är ett Dar es Salaam som oftare och oftare bara känns som en dröm. Var jag någonsin där?

Om jag nu skulle kunna få klä mig i långkjol och inga strumpor, sätta mig på den låga träpallen och luta mig mot den sträva väggen, prata med vänner utan att behöva använda telefon och blicka ut över detta skulle mitt hjärteknip nog lätta väldigt mycket.

Jag vet inte om det blir bättre av att se sådant som denna videosnutt, då det får mig att tänka på dem från Malawi jag träffade i Tanzania. Å andra sidan påminner det mig också om hur underbart innovativa och kreativa människor denna jord befolkas av, speciellt i de hörn av världen där man tager vad man haver och det i alla fall blir hur bra som helst, eller kanske till och med ännu bättre.

Den enda författare genom historien som möjligen skulle kunna ses som betydelsefull nog för den typen av uppvaktning är den Björn Ranelid som Björn Ranelid är i sitt eget huvud och det är en människa som helt enkelt inte existerar.

Jonas Adner, Nöjesguiden nr 2 2012 (om Strindberg)

Måndag och vardag. Överlevnadstaktik:

  1. Dansa kroppen vaken
  2. Koka starkt svart te att ta med i termos

Sedan gäller det bara att faktiskt ta sig till biblioteket…

Jag dricker röd mjölk. Det känns inte helt socialt acceptabelt och varje gång jag tar fram burken från mitt kylskåp känns det lite som att tjuvröka, för inte är det väl några andra än barnfamiljer och gamla tanter som köpe den. Resten av oss skall hålla oss till lagom- eller vattenmjölken.  Nu har nån gått och ändrat på datummärkningen på Arlas röda mjölkpaket så det står BAJS istället för FEB(ruari) på dem. Jag anar konspiration! Men det mest otroliga i det hela är väl ändå att till och med detta diskuteras på Flashback. Tänk er, en fyra sidor lång diskussion om att det står BAJS på Arlamjölken!

Just nu sprids ju kampanjen KONY 2012, som vill uppmärksamma världen på barnbortrövandena som förekommer i Uganda. Den omdiskuterade och ibland även ifrågasatta kampanjen är uppstartad av Invisible Children Inc, som från början bestod av några amerikanska dokumentärfilmare som råkade snubbla över barnkrigarna i inbördeskriget i Norra Uganda på väg till Darfur för att förverkliga ett alldeles annat projekt. Ovetande om kriget som försiggått i Uganda, ett land som annars är hyllat som ett av de mest stabila och framåtsträvande länderna i Subsahariska Afrika, ledde detta till en dokumentär om dessa barn som blir bortrövade för att bli en del av Konys armé. I dokumentären följer man en grupp med hemlösa barn som ständigt håller sig i rörelse för att inte bli fasttagna.

Jag såg dokumentären Invisible Children för några år sedan, i sviterna av att jag gått en kurs med antropologen Sverker Finnström där vi läst hans bok Living With Bad Surroundings, i vilken samma krig och folk i Uganda är i fokus. Visst var dokumentären upplysande för någon som inte visste alls så mycket om barnkrigarna i Norra Uganda, men jag minns att jag inte gillade hur dokumentärfilmarnas (upprörda) känslor sken igenom på något sätt, istället för att låta barnen och deras berättelser vara ett starkt material nog.

Så, se dokumentären, men läs sedan Finnströms bok, där han problematiserar orsakerna som vanligtvis läggs fram för att förklara oroligheterna i Norra Uganda, och där individernas livsöden får ta den plats de är värda att ha.

Ibland drömmer jag på swahili. Gjorde det speciellt då jag ännu var i Tanzania, men fortfarande så tränger sig språket in i mina nattliga äventyr. (Detta senast för två nätter sedan när jag, som i drömmen var tre år gammal, var fängslad av rymdvarelser som pratade swahili och lekte med lego.) Om någon som på riktigt kan swahili skulle dyka in i mina drömmar så skulle det nog bara vara shagalabagala (som betyder rörigt, oordning, kaos på just swahili) och inte alls så klart och tydligt som det är för mig när jag sitter där och språkar.

Faktiskt så skulle det nog vara typ som denna franska, som jag blev påmind om i P3 imorse:

 

PS: roligast är ändå att han säger  Jacques Cousteau om fisken.

 

Efter att ha sett The Help är den överliggande känslan ilska. Jag är helt enkelt, igen, flyförbannad över att människor behandlas olika utgående från något så trivialt som hudfärg. Återkommer med egna iakttagelser och upplevelser från Tanzania.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.