Igår var en helt normal dag, men den avslutades med raketer av stolthet och lycka i hjärtat, och efter det dessutom en viss Daniel Adams Ray på scenen på Strand (alldeles gratis detta dessutom). Det var länge sen jag lyssnade på hans album nu, ändå var han grym. Han rörde sig som en liten vessla (men djävulskt snygga armar) på scenen, när han sjöng Lilla lady gjorde han det genom en megafon (!) och som väntat var Gryningspyromanen (lyssna!) bäst. Det har varit min favoritlåt på hans album alldeles från början. Live var den dessutom inte alls lika upputsad, utan mer rå, hård och aggressiv med djupare dalar och högre höjder. Jag har hittills varit team-Oskar Linnros, men nu vet jag inte riktigt. Linnros har jag dock inte sett live, så det är ju lite fusk.

(exakt så där såg han ut igår också, men bilden den är snodd härifrån)

PS: det där med vessla låter inte alls särskilt attraktivt, men, I kid you not, hans scenspråk tilltalade åtminstone mig.

PS2: Kvällens citat: ”Tro det eller ej, men man handlar jävligt mycket på prisx-tra när man sjunger på svenska” i samband med en historia om en hund som väntar  i kyla och regn.