Hjärteknip och Afrikastolhet

Mitt hjärta värker. I fredags ringde jag en vän i Tanzania och vi pratade, skrattade och retades i trettio underbara minuter. Han berättade om hur ha haft det de senaste veckorna, hur arbetsdagen gått, hur det precis som varje fredag just då spelades fotboll på planet där intill, hur varmt det är, hur livet är. Och när man lägger på är Dar es Salaam precis lika långt borta som det var trettio minuter tidigare. Det är ett Dar es Salaam som oftare och oftare bara känns som en dröm. Var jag någonsin där?

Om jag nu skulle kunna få klä mig i långkjol och inga strumpor, sätta mig på den låga träpallen och luta mig mot den sträva väggen, prata med vänner utan att behöva använda telefon och blicka ut över detta skulle mitt hjärteknip nog lätta väldigt mycket.

Jag vet inte om det blir bättre av att se sådant som denna videosnutt, då det får mig att tänka på dem från Malawi jag träffade i Tanzania. Å andra sidan påminner det mig också om hur underbart innovativa och kreativa människor denna jord befolkas av, speciellt i de hörn av världen där man tager vad man haver och det i alla fall blir hur bra som helst, eller kanske till och med ännu bättre.

Hon är uppstånden

Ursäkta abnorm radiotystnad. Jag har återkommit från Den Vackra Världen och bor numera på biblioteket i Stockholm. Bloggandet från Tanzania blev inte alls som jag tänkte mig. Gick plötsligt och blev blyg eller självmedveten eller bara professionellt antropologisk eller något, och det kändes konstigt att berätta om vare sig det ena eller det andra. Kanske blir det några reflektioner framöver dock. Ni som träffat mig sedan jag kom tillbaka (fyra veckor. FYRA! Varför springer tiden? Och kanske ännu mera: vart springer den?) vet att jag inte kan sluta prata om Tanzania eller flika in ett ”ja men i Tanzania så…” med jämna mellanrum. Hålls det utanför bloggen är det således ett underverk i sig.

För att inte plåga er alltför mycket ska jag inte slänga in en strandbild från Zanzibar, utan bara helt enkelt min hemgata i Dar es Salaam. Det skär nog mer i mig än i er.

PS: lite lustigt att jag 29 maj skrev ”jag är inte mycket för rap” medan jag nu lever och andas hiphop. Aja, livet leker med en!