Hon är uppstånden

Ursäkta abnorm radiotystnad. Jag har återkommit från Den Vackra Världen och bor numera på biblioteket i Stockholm. Bloggandet från Tanzania blev inte alls som jag tänkte mig. Gick plötsligt och blev blyg eller självmedveten eller bara professionellt antropologisk eller något, och det kändes konstigt att berätta om vare sig det ena eller det andra. Kanske blir det några reflektioner framöver dock. Ni som träffat mig sedan jag kom tillbaka (fyra veckor. FYRA! Varför springer tiden? Och kanske ännu mera: vart springer den?) vet att jag inte kan sluta prata om Tanzania eller flika in ett ”ja men i Tanzania så…” med jämna mellanrum. Hålls det utanför bloggen är det således ett underverk i sig.

För att inte plåga er alltför mycket ska jag inte slänga in en strandbild från Zanzibar, utan bara helt enkelt min hemgata i Dar es Salaam. Det skär nog mer i mig än i er.

PS: lite lustigt att jag 29 maj skrev ”jag är inte mycket för rap” medan jag nu lever och andas hiphop. Aja, livet leker med en!

Ljuv musik

Jag lyssnar rätt så mycket på musik när jag är hemma, men jag har aldrig lyckats vänja mig vid att ha musik i öronen på stan. Stadens ljud är musik nog: gruset som knastrar under skorna, havet som kluckar, måsarna, de ryska turisterna, till och med motorcyklarnas aggressiva brum och tunnelbanetågens gnissel.  Dessutom är jag alldeles för nyfiken, jag vill höra vad folk runtomkring mig pratar om! Sen är det ju också svårare att bli överkörd när man faktiskt hör trafiken – alltid ett plus!

(Har fortsatt gräva i fotoarkiven och hittat detta från finaste Götgatsbacken, taget våren 2009, av mig? Eller Eddie?)